Jag vill berätta en historia som ingen annan kan höra

jag vill tro att jag är världens modigaste och tuffaste brud.
och jag är tuff.
och jag är inte rädd.
jag är den där som hade "hård som sten" statusen vald på lunarstorm och jag har alltid velat hamnat i en riktig fyllefight för att se hur duktigt jag skulle kunna mosa ned någon. ensam är stark. då kan man inte bli sårad. inte släppa någon under skinnet, blotta sig själv och sitt innersta. visa sina svagheter så att lex luthor kan komma med en sten kryptonit och förråda sin vän.

allt är faktsikt riktigt jävla nice nu. om jag bara kunde slappna av lite och bara låta mig ryckas med i strömmen omkring mig. jag skulle flyta, vågorna skulle bära mig. ändå har jag så svårt att släppa taget om den där stenen.
osäker och vilsen, det är mitt för-/ och efternamn.
förlåt att jag är jag och tack för att du är du.

Beroendeframkallande.

Halsen svider och det känns som om jag har käkat grus. Inte bästa uppladdning inför måndagens kommande ritt. Har pågått något ett tag så har därför inte tränat på två veckor vilket också gör att det känns sådär. Men fyra dagar kvar så hoppas att förkylningen ska hinna vandra över iaf nu med fortsatt vila.


Svante har tillbringat de senatse dagarna med att spränga mer eller mindre allt staket till hagarna i Kulla. Nufunna vårkänslor kan slå ut vem som, och matte får nu återgå till att slå i stolp för att hålla dom tillbaka. 

Kväll nu i viken efter en helg där höga berg och djupa dalar har bestigits.

Splejdy fick "vandra vidare" som det så dumt heter. Den hästen har varit en så del av allt så länge så känns bara konstigt. Men han blev snabbt sämre på slutet så beslutet var rätt, men gör det inte mindre sorgligt. 
Många minnen, från en misslyckad travkarriär, en nästan lika misslyckad hopphästkarriär. Han kunde verkligen hoppa den hästen, men med för många hästar runt omkring snurrade det bara i huvudet på han. Värma fick vi alltid göra på vägar och skog runt om, så långt ifrån dom andra hästarna som möjligt. Sista tävlingen var han felfri på 1m och vägrade sedan ut sig i första hindet i omhoppningen. Efter det gav vi upp den biten.

Vi höll oss sedan hemma och NH kom in i bilden. Vi hade så bra kontakt där att både sadel och träns var överflödigt och du följde mig som en hund. Världens bästa, på ett säreget sätt.